Att skriva blogg. 

Jag har aldrig sett mig själv som en människa som "bloggar". Jag älskar att skriva, att få uttrycka mig i ord, men själva bloggväsendet har aldrig riktigt tilltalat mig förr. Men jag har upptäckt att jag skulle behöva skriva av mig ibland, på något ställe där jag kan ösa ur mig mina tankar och funderingar. Där jag fortfarande delar med mig, men ändå kan framträda som någorlunda anonym, utan skärskådande blickar. 

Detta kommer alltså att vara något jag tar till när jag behöver terapi. När jag behöver avreagera mig på något, bra eller dåligt.

Jag kommer inte att uppdatera den här bloggen varje dag. kanske inte ens varje vecka. Och jag kan garanterat lova att ingen kommer att få läsa om min dag från morgon till kväll. Vad jag ätit för middag, vilka kläder jag har på mig, om mina nya gardiner, hur många träningspass jag utfört eller något annat trivialt som ingen egentligen bryr sig om.

 Jag har inga föreställningar om att någon kommer att bry sig om mina funderingar heller, men kanske finns det någon som tycker att det är stundtals intressant. 

 Jag är i hjärtat en poet, en skald. Ibland kommer jag att publicera långa utlägg, och andra gånger bara korta rader av komprimerade känslor i ord. 

Introduktion.

Jag är en rastlös, irretabel, känslosam människa. Mitt själsliv är ofta i uppror. Från ena stunden lycklig och euforisk, till den andra hopplöst vilse och nere. Livet kan vara här och nu i ett underbart lyckorus, men ibland känns det som att det springer ifrån mig utan att jag någonsin har en chans att hinna ifatt.

 Jag skulle jag vilja likna mitt liv vid en riktig bra rockplatta. Hoppande från spår till spår. En stunds exploderande jävlar-anamma. Skrikande, rasande hysteri. Vackra lugna ballader. Hjärtskärande melankoli. Sprittande glada refränger. Och jag hoppas att jag en dag ska sluta snurra med en lugn ton, långsamt övergående i total tystnad..

Ida Höglund, 2011-06-13